Den samiska kopplingen

Med naturen som vägvisare – ett urfolksperspektiv på återförvildning

Den samiska kopplingen

Med naturen som vägvisare – ett urfolksperspektiv på återförvildning

Ett folk i samklang med naturen

Samerna, ursprungsbefolkningen i norra Skandinavien och på Kolahalvön i Ryssland, har i generationer levt i nära samspel med naturen. Deras halvnomadiska livsstil – präglad av renskötsel, fiske, jakt och hållbart nyttjande av naturens resurser – följer de nordliga landskapens årstidsväxlingar och naturliga rytmer. Genom denna djupa samhörighet har de utvecklat en livsfilosofi som bygger på respekt och långsiktig hållbarhet. En central del av den samiska traditionen är att endast ta det som behövs och att säkerställa att naturens resurser bevaras för kommande generationer. Deras kunskap, som gått i arv genom århundraden, omfattar detaljerade observationer av växter, djur och klimatmönster. De tillämpar bland annat rotationsbete för att förhindra överutnyttjande av marken och för att bevara den biologiska mångfalden. Den samiska kulturen är djupt rotad i berättelser och traditioner som hyllar naturens kraft och betonar sambandet mellan människor, djur och landskapet – från skogar och vattendrag till berg.

Genom nära samarbete med samiska grupper i den nordiska tajgan strävar Rewilding Sweden efter att integrera denna ovärderliga kunskap i sitt arbete med återförvildning.

Hotade av markanvändning och ett varmare klimat

I den nordiska tajgan påverkas renarnas flyttleder av klimatförändringar, infrastruktur för vind- och vattenkraft samt planterad produktionsskog. Dessa faktorer utarmar bestånden av marklav och begränsar därför renens födotillgång. Stora områden med invasiv contortatall försämrar betesmarkerna ytterligare och minskar både renens och renskötarnas rörelsefrihet, vilket tvingar dem att förlita sig på stödutfodring och vägtransporter. Dagens hårda uttag av skogsråvaror förvärrar dessutom klimatförändringens effekter genom att minska skogens förmåga att lagra kol. På vissa håll har den nordsvenska skogen, en naturlig kolsänka, därför börjat släppa ut mer kol än den binder. Mildare vintrar gör att vattendragen längs renens vandringsleder numera är osäkra att korsa, och skiftande temperaturer skapar hårda islager i snön, vilket gör det ännu svårare för renarna att nå den minskade marklaven. Om gallrade grenar och kvistar dessutom täcker marken, begränsas vinterbetet ytterligare.

”Sedan 1953 har marklavarnas täckning minskat med 70 procent – en nedgång orsakad av modernt skogsbruk och klimatförändringar. Detta hotar renarnas överlevnad under vintern och försvagar i sin tur deras positiva beteseffekter på tajgans ekosystem.”

Samarbete med samer för att återställa naturen

Samerna är inte bara viktiga förespråkare för naturskydd – de är också en levande påminnelse om hur klimatförändringar och exploatering av natur påverkar både ekosystem och människor. Deras djupt rotade traditioner visar vikten av balans för en hållbar samexistens mellan människa och natur. Rewilding Swedens vision och arbete ligger nära det samiska synsättet. De skogar där samiska renhjordar trivs är samma orörda och välfungerande ekosystem som stödjer en rik biologisk mångfald. Tillsammans med markägare, samiska grupper och Biosfärområde Vindelälven-Juhttátahkka arbetar vi för att återställa blågröna korridorer längs älvdalarna. Dessa korridorer stärker renbetet – som i sin tur ökar växters artrikedom – och den samiska kulturen samtidigt som de bidrar till en bredare ekologisk återhämtning. Insatserna omfattar även restaurering av vattendrag och det omgivande landskapet, vilket gynnar ekosystemets motståndskraft och bevarar den nordiska tajgans biologiska mångfald.

Utforska ”Renens väg” >>

“Vi samarbetar med samiska grupper för att integrera ett urfolksperspektiv när vi kartlägger den nordiska tajgans behov av naturåterställning. Denna kunskap blir en viktig del av grunden för framtida storskaliga återförvildningsinsatser.”

I gamla skogar utgör hänglavar en viktig alternativ födokälla för renar under vintern, särskilt när marklavarna blir allt svårare att nå. Flerskiktade istäcken, orsakade av klimatförändringar och varierande temperaturer, gör markvegetationen otillgänglig och ökar därmed behovet av hänglevande lav som föda.