Man kan likna ekosystem vid komplexa pussel – när viktiga bitar saknas, är skadade eller hamnat fel, fungerar helheten inte som den ska. Genom att återställa avgörande komponenter – arter, livsmiljöer eller naturliga processer som vattenflöden – kan vi påskynda naturens anmärkningsvärda förmåga att läka sig själv. Detta processdrivna synsätt är kärnan i rewilding: att skapa rätt förutsättningar för att ekosystem ska kunna reparera sig på egen hand, utvecklas och återfå sin funktion – till nytta för både naturen, dess arter och människan.

Återförvildning av fragmenterade landskap blir särskilt viktig där nyckelarterna hålls tillbaka av brist på livsmiljöer. Det gäller inte minst de områden som ligger mellan fungerande livsmiljöer, där insatser kan förbättra sammanhängande strukturer och underlätta arternas spridning. I många landskap spelar till exempel stora växtätare en nyckelroll i att forma vegetationen, skapa livsmiljöer och öka kolinlagringen. Där de saknas kan rewilding innebära att de återintroduceras. I andra områden, som i den nordiska tajgan där betande djur till stor del finns kvar, begränsas deras påverkan ofta av täta, planterade produktionsskogar. Här kan åtgärder som gallring behövas för att markvegetationen ska återhämta sig och ge djuren möjlighet att fullfölja sina ekologiska roller.

I slutändan handlar rewilding om att identifiera luckor, förstå vad som saknas eller hålls tillbaka i ett ekosystem, återställa avgörande naturliga processer – och sedan ta ett steg tillbaka för att låta naturen leda sin egen återhämtning.