Vad är rewilding?

Att ge naturen möjlighet att reparera sig själv och fungera naturligt

Vad är rewilding?

Att ge naturen möjlighet att reparera sig själv och fungera naturligt

Rewilding återställer naturliga processer och låter naturen läka och upprätthålla sig själv. Det är en framåtblickande bevarandemetod som är holistisk, anpassningsbar och platsanpassad. Rewilding Sweden utvecklar skräddarsydda strategier och samarbetar med lokala samhällen för att säkerställa en effektiv återhämtning av ekosystemen på varje plats där vi verkar.

Luckorna som nyckel till naturens återhämtning

Man kan likna ekosystem vid komplexa pussel – när viktiga bitar saknas, är skadade eller hamnat fel, fungerar helheten inte som den ska. Genom att återställa avgörande komponenter – arter, livsmiljöer eller naturliga processer som vattenflöden – kan vi påskynda naturens anmärkningsvärda förmåga att läka sig själv. Detta processdrivna synsätt är kärnan i rewilding: att skapa rätt förutsättningar för att ekosystem ska kunna reparera sig själva, utvecklas och återfå sin funktion – till nytta för både naturen, dess arter och människan.

Återförvildning av fragmenterade landskap blir särskilt viktig där nyckelarterna hålls tillbaka av brist på livsmiljöer. Det gäller inte minst de områden som ligger mellan fungerande livsmiljöer, där insatser kan förbättra sammanhängande strukturer och underlätta arternas spridning. I många landskap spelar till exempel stora växtätare en nyckelroll i att forma växtligheten, skapa livsmiljöer och öka kolinlagringen. Där de saknas kan rewilding innebära att de återintroduceras. I andra områden, som i den nordiska tajgan där betande djur till stor del finns kvar, begränsas deras påverkan ofta av täta, planterade produktionsskogar. Här kan åtgärder som gallring behövas för att markvegetationen ska återhämta sig och ge djuren möjlighet att fullfölja sina ekologiska roller.

I slutändan handlar rewilding om att identifiera luckor, förstå vad som saknas eller hålls tillbaka i ett ekosystem, återställa avgörande naturliga processer – och sedan ta ett steg tillbaka för att låta naturen leda sin egen återhämtning.



Att lägga de saknade bitarna


Watch our video on YouTube

Att välja rätt rewildingmetod

Återförvildning kan ske på tre olika sätt. Två av dessa kräver aktiva insatser för att sätta igång återhämtningen, medan den tredje innebär att ta ett steg tillbaka och låta naturen återhämta sig på egen hand. Att välja rätt tillvägagångssätt är en metodisk process, som du kan lära dig mer om i vårt rewildingdiagram.

Återskapande av livsmiljöer

(Aktiv stödjande metod)

Denna aktiva rewilding-metod stärker ekosystemets struktur och funktion och skapar förutsättningar för hotade nyckelarter att återta sina roller. Den används när naturens processer är för skadade för att återhämta sig eller när återhämtning skulle ta mycket lång tid. Exempel är dammutrivning, restaurering av vattendrag, sammanlänkning av livsmiljöer och återvätning.



Återintroduktion av nyckelarter

(Aktiv trofisk metod)

Denna rewilding-metod innebär också aktivt ingripande och har fokus på återintroduktion eller populationsförstärkning av ekologiskt viktiga arter som saknas eller finns i kritiskt låga antal. För att denna metod ska lyckas måste arten ha tillräckliga livsmiljöer tillgängliga. Om sådana saknas bör det första steget innan återintroduktion istället vara att återskapa dessa.



Passiv återförvildning

(Inaktiv metod)

Denna metod används när viktiga ekologiska element redan finns på plats och ekosystemet är relativt intakt. Om mänsklig påverkan upphör kan naturliga arter ofta återvända spontant. Med tillräckligt utrymme, tid och minimal inblandning har naturliga processer potential att själva återställa ekosystemets komplexitet, resiliens och biologiska mångfald.


Exempel på nyckelarter i den nordiska tajgan


Flodpärlmussla

(Margaritifera margaritifera)

En flodpärlmussla kan filtrera 50 liter vatten per dag, avlägsna föroreningar och producera näringsrikt sekret till bottenlevande djur.

Renlavar

(Cladonia spp.)

I tajgans skogar spelar marklevande renlavar en nyckelroll i näringslagringen samtidigt som de utgör en livsviktig vinterföda för renar.

Ren

(Rangifer tarandus)

Renen formar och håller nere fjällvegetationen under sommaren, påverkar näringscykeln samt sprider frön längst med vandringslederna.


Sönderdelande
bottenfauna

Genom att tillgodogöra sig kol från bakterie- och svampangripna blad initierar dessa insektslarver den boreala akvatiska näringscykeln.

Lövträd

(T.ex. rönn, sälg)

Lövträd gynnar insekter och fåglar, tillför energirika löv till akvatiska ekosystem, neutraliserar sura jordar och ökar brand- och torkskydd.

Eurasisk bäver

(Castor fiber)

Bävrar bygger dammar som omformar vattendrag, skapar våtmarker, gynnar biologisk mångfald och skapar livsmiljöer för många arter.


  • Detta fält används för valideringsändamål och ska lämnas oförändrat.